Vem vill du vara i detta nu?

En sida för själen i livet

Vem vill du vara i detta nu?

Jag kliver in genom dörren och känner hur det kryper i mig. Vart har jag hamnat? Vad är det för människa jag ska träffa här?

Tänderna gnisslar och käkarna värker efter flera års sammanbitna tillstånd. Hjärtat slår hårt i bröstet och jag motar en panikångestattack i dörren till mina inre rum. Håll dig på plats! Skärp dig! Du håller ju på att bli knäpp! Tankarna snurrar och utan direkt närvaro tar jag mig in i rummet där jag ska möta den person som ska hjälpa mig.

Vad jag inte vet är att jag i själva verket står på tröskeln till ett helt nytt liv.

Fem dagar. Till att börja med. I ett sammanhang som känns främmande och hemma på en och samma gång. Vad kommer omgivningen säga? Det är min största rädsla när jag börjar bejaka det som händer inom mig själv. Hur kan det faktum att jag blir fri från min panikångest vara fel i andras ögon? Skrämmer det dem att det går att göra något åt skiten? Varför?

Långt senare, flera år senare, lär jag mig att en av de vanligaste orsakerna till att missbrukare tar återfall är närståendes reaktioner, invändningar och förväntningar när personen som är i fokus börjar förändras. Och må bra.

Jag inser att mitt missbruk är dåligt mående.

Men hur är det med balansen?

Jag är känslomässigt skakad men inte störd, konstaterar jag förnumstigt. Tappar ödmjukhet, kravlar på golvet slagen till marken av kärleken som levereras med full kraft, reser mig igen, borstar av mig, tar nya tag och får hjälp att bygga mig inifrån som på riktigt är JAG.

JAG skrämmer skiten ur mig själv ibland. Var sjutton har jag gömt alla de här egenskaperna i alla år? Hur har jag kunnat söndra mig själv på detta vis som att jag inte är vatten värd? Vem har gjort vad mot mig? Vem ska jag skylla på?

Så laddar han den. Frågan som blir det stora vägskälet.

– Vem har kört upp jordaxeln i röva på dig?

Jag slutar andas mitt i en mening. Rummet krymper och jag känner igen ilskan som bubblar upp. Vem fan tror han att han är? Vad är det här för jävla hjälp? Vad MENAR han??!!

Just det. Vad menar han? Egentligen?

På något medvetet men ändå undermedvetet sätt ser jag bilden av hur jag skyller allt på alla andra. Det är allt utanför mig själv som är problemet. Jag mår dåligt för att… Eller?

Frågan ställer saker och ting på ända hos Fru Offer och Fröken Gnäll. Den får mig att reflektera över vad det innebär att jag äger problemet. Vad händer då? Äger jag även makten över mitt eget mående? Min egen energi. Eller?

Det surrar i hela kroppen nu. Så som det gör när någonting landar och läks inifrån och ut. Jag har det inom mig. Det som jag så länge sökt och saknat utan att förstå det. Allt kommer inifrån. Känslorna. Tankarna. Grundorsaken till panikångesten och det stora lilla jävla egot som jag dragit runt på i någon sorts konstig falsk stolthet. Allt kommer inifrån. Så även kraften. Den helande. Den som ger mig ro att stanna i mig själv.

Även när det blåser.

/Aryel

Är det psykisk ohälsa – eller är det ett helt naturliga symptom grundade i obearbetat bagage och onaturlig påfrestning inifrån eller utifrån?

Energin i människan är den många av oss glömmer bort, eller inte förstår hur vi kan använda den, att ta vara på, att förankra oss i, att fylla oss med. Vi matar oss med bekräftelse och kvitto på framgång utifrån och blir beroende av det för att känna att vi duger. När vi egentligen har allt det vi behöver, för att fungera och pulsera livskraft, inom oss. Vi kan behöva hjälp att identifiera, förstå och lära av det som sitter i vägen. Själklart behöver vi andra människor, att älska, att bli älskade av, för dom vi är. Och då är det bra att vi vet vem vi är. Så att vi kan förbli oberoende och stå kvar i oss själva. No matter what.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *