Existentiell hälsa

Shit happens

Shit! Helt plötsligt tappar jag fattningen, all sans och balans. På en tiondels sekund glömmer jag vem jag är och vem jag vill vara. Måttet är rågat. Jag är trött, ledsen och förbannad. På omständigheter. På människor som rakt upp och ner är otrevliga – helt oprovocerat.

Tänker snabba tankar om att de måste ha haft det svårt tidigare i livet. Att någon eller något gjort dem jävligt illa och att spåren av det som sitter i deras inre väggar är det jag nu får se och uppleva utan att jag bett om det.

Landar i att dra mig tillbaka. Andas. Hämta hem mig själv. Ser en inre bild av något som jag kan likna vid en rymdpromenad. Livlinan håller mig kvar vid moderskeppet men jag far runt helt besinningslöst i min obalans och tunna kontakt med min egen kärna.

Hur kan det bli så? Inte undra på att det är krig i världen när människor, den enskilde individen, kan vara så jävla elaka. Otrevliga. Ohyfsade. Svekfulla. För jävliga helt enkelt.

Jag har sett människor resa sig upp och skapa sig nya liv efter att ha levt i sådan misär och med sådant dysfunktionellt förgörande leverne att jag inte ens i min vildaste fantasi kan föreställa mig vad de gått igenom. Utöver det har jag sett vuxna barn möta sina inre demoner skapade av övergrepp av alla de slag och sen vända sig om i sin envisa inställning om att sprida kärlek..

Vem ger dig rätten att låta din skit gå ut över andra?

Jag har sett missnöjda martyrer och offer för relativa småsaker gå på bittra elakhetsfärder för att göra livet surt både för sig själva och andra. Ibland verkar det som att människan behöver ha gått igenom ett helvete för att senare utforska och förstå sitt eget värde, sin egen roll och hur viktig hon är för mänskligheten.

Och jag blir fortsatt förbannad. För att jag tillåter mig påverkas av småaktighet. Av “små” människor (i sak) som ger sig själva rätten att bete sig. Illa. Av återkommande kränkningar, svek och lögner. Jag är less. Jag är ledsen. För en kort sekund är jag allt annat än i takt med godheten.

Så jag drar mig in i mig själv. Som den kräfta jag är. Shit! Och erkänner saker vid deras rätta namn. För mig själv. Jag är också människa. Med allt vad det innebär.

Men för att kunna påverka och förändra i den riktning jag vet att jag vill, innerst inne, behöver jag ge mig själv syre först. Helande. Godhet. Kärlek. Och bara vara. Tills röken har lagt sig och klarhet, renhet och envishet förankrad i att göra gott åter visar mig vägen.

Aryel

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *