Jag är inte färdig än

Kom ihåg vem du är… kom ihåg vem du är… kom ihåg vem du är…

Orden dök upp under en meditation som ett envist mantra och jag började förstå meningen med det jag befann mig i.

57 år gammal har jag brottats med existentiella frågor i en formsvacka som varit annorlunda mot de tuffa livskriser jag genomgått tidigare. Kände igen mig i det Björn Natthiko Lindeblad berättade i en intervju – om att tappa bort sig när man kommer ut ur en “skyddad verkstad”. Det var som att jag stod i ringarna av vattnet av just det… flera år senare. Energin i mig vittnade om något jag saknat.

Min skyddade verkstad, som var tiden efter jag sadlade om liv för 20 år sen, hjälpte mig att förstå mig själv, plocka fram det som är jag, bli helare och känna mig hemma i ett sammanhang där jag fick vara den jag var, till fullo. En tid i mitt liv som var livsavgörande, där delar av mig vaknade till liv, delar av mig som jag inte för så länge sen insåg att jag tappat bort igen och saknade.

Efter de åren i ett för mig meningsfullt arbete, i ett sammanhang som passade mig och mina behov då, gick jag ut på egna ben. Och möttes av en ganska krass verklighet där jag medvetet valde att tona ner delar av mig som egentligen var djupt betydelsefulla.

Det är tufft att gå avskalad och “naken” i en värld som behöver öva sig på att vara välkomnande, tillåtande och kärleksfull.

Idag kan jag se den röda tråden i mitt liv bli längre och hur viktigt det har varit för mig att gå vilse för att hitta hem. Jag är inte speciellt rädd för att vara “lost” som jag kallar det utan det är mer tråkigt än skrämmande. Men viktigt för att få en referensram till det som är roligt och meningsfullt.

Jag är så innerligt tacksam för det stöd jag har – av mina människor på jorden, de likasinnade och generösa vännerna. Och den hjälp jag har av det förhållningssätt till livet och dess obalanser som jag lärde mig då, för 20 år sen.

Jag har inget att komma med

– En tanke som lurat mig att tro att jag är färdig med det jag upptäckte var mitt kall för 20 år sen.

Men nu går jag inte längre på den finten. Det är ett mödosamt arbete att gilla läget, kapitulera inför vissa delar som jag spontant skulle vilja fajtas med och istället acceptera processen, här och nu. Att göra de förändringar som krävs, att se till det fysiskt praktiska, samtidigt som det byggs och möbleras om i mitt inre. Medveten om att det mejslar fram något mer, som jag inte vet vad det är än.

Att efter 20 år som egen företagare plötsligt vara utan företag att jobba med varje dag är en omställning som jag inte var riktigt beredd på. Affärskvinnan i mig har utgjort en stor och viktig del i mitt vardagstänk och kommer att fortsätta spela roll – för arbetsgivare.

Men de inre personliga reflektionerna handlar inte så mycket om jobb. Det handlar mer om inställning till livet, vad som är viktigt, egentligen.

Jag gör det som behövs för att ge mig själv möjligheter att göra det som ger mig mening.

“Jag är inte färdig än” – Nej, inte på långa vägar. Ett konstaterande som kommer ur att jag kom på mig själv att undra om livet var slut nu… då vid 55 års ålder?! Då var jag verkligen “lost” mentalt och känslomässigt efter en tuff separation. Mitt inre var så upptaget med att bearbeta och möta alla känslor som väcktes för att helas att jag glömde vad som bygger, berikar och är roligt.

Nu, mer än någonsin, väljer jag bort det som för mig är ganska meningslöst och väljer in det som jag vet tilltalar mig på ett djupare själsligt och andligt plan. Jag är den jag är och har varken tid eller lust att slösa bort det.

Jag har förankrat förmågan att vara andlig med fötterna på jorden, flummig OCH jordnära, kreativ, produktiv, inkännande och klarsynt. Allt i ett paket jag. Det vore väl självaste f….. om jag inte ska använda det på bästa sätt!

Jag avslutar dagens inlägg med några ord från en människa som berör så många just nu:

Jag har helt plötsligt hittat ett sammanhang där alla är överens om att det är viktigt att ta fram det som är finast i oss: generositet, medkänsla, tålamod, uppriktighet, närvaro, förmågan att förlåta, försonas…

– Björn Natthiko Lindeblad

Med ljus och kärlek
/Aryel

Det viktigaste i mitt liv…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *