Lördagsrevyn 21 november 2015 – Min j#kla panikångest och jag.

Posted on Leave a commentPosted in Lördagsrevyn

Det satt som en svettig svamp runt hela huvudet och hjärtat på en och samma gång. Pulserande. Nej. Bankande. Varnande om att något riktigt farligt var på gång. Jag förstod ingenting. Vad var det som hände? Vad var det jag kände? Egentligen?

Lappade ihop mig mellan varven och försökte fungera normalt, vad nu det är. Ingen såg. Ingen visste. Först. Men så blev bilkörningen en fara för liv och lem. Det kunde komma rullande inifrån när jag minst anade det. Plötsligt. Långsamt. Snabbt. Som att den var där för att göra mig uppmärksam på något. Stanna upp. Ägna mig åt det jag klarade av att göra för stunden. Andas. Knappt. Ytliga stressade andetag. Så att jag överlevde.

Långt där borta såg jag något som rörde sig. Det var verkligheten ”där ute” utanför mig själv som pågick utan att jag var där. Jag vet inte var jag var men jag var inte där, jag borde vara. Som det var normalt att vara. Skulden och skammen över att må så dåligt utan att kunna förklara varför svepte in som en varm filt och fick mig att känna mig kladdig, dum, äcklig, konstig och långt ifrån som alla andra.

Jag vara ensam.

Det var ingen som kunde bli insläppt. Tyckte inte att någon förstod. Hur skulle de kunna det?

Men så blev det dags att lägga korten på bordet, säga som det var, sluta ljuga – för mig själv, och verkligen gå till botten med problemet. Jag insåg att jag förmodligen inte skulle överleva utan hjälp. Den hjälp jag sökt och fått hittills hade liksom berört mig på ytan bara, som att den jobbade ”utanpå”, utan någon effekt på det som pågick inombords. Jag behövde någon som kunde se igenom mig och mina inre rum.

Till slut mötte jag den metod, människoarbetare och kompetens som fixade att skala av mig, se mig och berätta vad som försiggick inom mig. Äntligen någon som förstod. Det var steg ett in i mig själv. Att känna så pass förtroende för någon att jag vågade ta med henne ännu längre in i mig själv. Ingen som dömde eller ställde utmanande frågor utan någon med ett stort hjärta och förståelse fick tillåtelse att se hela mig.

Grundknuten löstes upp

När jag förstod att det som vällde upp inifrån mig själv, i form av rädsla för rädsla, panikångest, var inkapslade känslor, lager på lager av övergivenhet och otrygghet, lämningar av upplevelser ett barn inte har förmåga att hantera och att en del av mig fortfarande bara var 4 år var det inte längre så svårt att förstå att det vuxna livet kunde te sig tufft. Ur bilden av mig själv hade jag byggt upp en identitet och en livsstil som jag trodde var den korrekta. Att den var så långt ifrån mitt sanna jag förstod jag under den process över tid som följde den allra första insikten om var panikångesten kom ifrån.

Jag var så lycklig, och fri

Ett ok hade lyfts från mina axlar i samma andetag som jag insåg att eftersom orsaken till min panikångest kom inifrån och inte var något konstigt alls, utan något jag kunde göra något åt, så hade jag öppnat en dörr in till mig själv som jag aldrig mer skulle stänga.

Dörren till frihet.

sign300 x