”Jag är van vid att människor jag älskar är elaka mot mig”

Posted on Posted in Livets verksamhet

Så sa hon till mig med den minsta röst du kan tänka dig. Hon kom liksom till insikt och hickade fram den i samma sekund. Efter flera tillfällen och flera timmars arbete mentalt, känslomässigt och fysisk praktiskt med att skala hennes inre lök av blockeringar, gammal skåpmat, trauman och andra händelser som påfrestat och präglat henne satte hon sig ner tillsammans med ett av sina värsta spöken. För första gången tilltalade hon den här delen av sig själv med ett genuint intresse av att lära känna den, till skillnad mot alla gånger som hon frustrerat hade motat den, i tårar tryckt ner den, i apati betraktat den ta ifrån henne all värdighet. För första gången öppnade hon sin famn och tog emot den.

Det var när hon betraktade alla känslor och tankar som enligt sina gamla vanemönster uppmanade henne att inte lita på något eller någon som hon sakta, i självvald tystnad och betraktelse, medveten om kampen som pågick, slet och drog i hennes inre, som hon av sig själv sjönk igenom in till kärnan av vad det egentligen handlade om. Hela hennes undermedvetna påminde henne om och om igen om alla de gånger hon fått uppleva sig sviken och kränkt av de som skulle stå henne nära. Kära. Människor hon älskade och som sa att de älskade henne. Men som i val och handling, ibland i ord och rena anklagelser, visade på något annat. Elakt. Småaktigt.

Det gjorde ont.

Men hon visste också att hon inte kunde skylla på någon annan bland de vuxna, i hennes vuxna liv. Hon visste att det gick djupare ner i åldrarna än så. Vuxna som inte förstod bättre när hon var liten. Vuxna som var upptagna av sitt egna. Kanske hade de gapat och skrikit på varandra. Hon visste inte. Kanske hade de svikit varandra på ett sätt som varenda liten unge skulle ta på sig skulden för, eller i alla fall ta efter, för det var ju så livet skulle levas. Eller?

Till slut var bägaren full. Det rann över. Hon kunde inte skilja på verklighet och upplevelse som bottnade i gammalt. Hon föll offer för det känslomässiga inre våldet och mådde dåligt över sig själv. Med sin djupaste existentiella ansträngning lät hon bli att ta till det hon så ofta gjort förr. Det yttre våldet. Mot sig själv. Hon såg. Medvetet. Hon höll om sitt inre med en varm fast hand och lät det leva djävulen med henne utan att komma någonvart. Hon lät det finnas och lära henne om henne själv. Om hur sår som inte har läkt kan driva människor till destruktiva val.

Rak i ryggen vände hon sig mot mig och bad om hjälp. Med den säkraste röst du kan tänka dig. Hon visste att hon behövde hjälp nu. En trygg famn att vila i för att orka göra det hon behövde inom sig själv. Jag såg och kände hur det slet hennes gamla jag i stycken. Det morrade. Fräste. Glödde. Och blödde osynligt ur ådrorna som gav alltmer plats för hennes själs existentiella kraft. Ett ögonblick var hon liten. För att i nästa stund välkomna sin urkraft. Hon andades. Grät. Men egentligen skrek hon. Skrek för sin överlevnads skull.

En del av henne försökte övertala henne att dö. Att det inte var någon idé att leva. Men hon betraktade den bara. Återigen. Den fick skrika tills den inte hade någon luft kvar. Ibland försvann syret ur hennes lungor av knytnävsslaget i magen som ingen kunde se. Utom hon själv.

När slaget var över föll hon i sömn.

Hon hade lämnat en gammal del bakom sig. Men hon gick ingenstans. Hon bara stod i sig själv som fastgjuten i den kärlek hon tog emot inifrån och ut. Hon svalkade sig i själens tacksamhet. Hon rörde på fingrar och tår. Hon öppnade ögonen och jag sa:

– ”Välkommen hem… I dig själv.”

Aryel

Mina texter är en blandning av det jag möter i dagliga konsultationer med människor och mina personliga erfarenheter. Aldrig har väl livet varit så nära som när en själ får ta plats i hela människan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *