Söndagsbilagan 22 november 2015 – Dörren till frihet.

Posted on Leave a commentPosted in Söndagsbilagan

Idag är jag kompetent att hjälpa andra leta reda på och förstå grundorsaken till sin panikångest eller andra emotionella fnurror på tråden som inte syns utanpå eller i något blodprov.

Min j#kla panikångest och jag har sedan länge blivit vänner och arbetar med varandra på så sätt att de gamla rädslomönstren kan göra sig påminda när jag är oförsiktig och i faser när jag är i kraftig obalans av andra orsaker än den som från början låg till grund för att bägaren en gång rann över.

Att leta reda på och förstå grundorsaken till sina obalanser är som att hitta nycklar till de där dörrarna som varit stängda eller bortglömda, ibland alldeles för länge. Med kunskapen om hur saker och ting tidigare i livet har påverkat och satt sina spår kan människan få inifrån kommande verktyg till hur man ska skapa sin framtid inifrån sin egentliga kapacitet istället för sina hinder och begränsningar.

Jag duckade länge för livet och det som min obalans försökte berätta för mig, om mig. Jag ville ju vara som alla andra och inte någon som hela tiden behövde hjälp för att fungera i vardagen. Men sanningen var att jag inte fungerade, i vardagen, eller alls. Det fick vara som det ville med skuld och skam, hur jobbigt det var att möta omgivningens reaktioner i samma andetag som jag skulle försöka ta mig igenom nästa attack. När tunneln smalnade och fokuserade på något i livet som jag kunde hålla mig kvar i för att inte lämna och överge kroppen helt och hållet. För då skulle jag nog valt att stanna borta.

För mig är det helt naturligt ”själen skjuter ut sig” ur den fysiska kroppen när bagaget blir för tungt och för smärtsamt att bära. När vi inte längre vill vara vi med alla känslor och tankar som skapar ett inre kaos för snurrigt att ens våga presentera utåt.

När jag hade förstått och rett ut den inre fnurran kopplad till grundorsaken påbörjade arbetet med att förankra mig i mig själv. Att samtidigt som jag upptäckte och blev medveten om vilka egenskaper och resurser jag har, innerst inne, vem jag ÄR, tänka på att jorda mig, ha fötterna på jorden. Vara här och nu, i det som är. Det var ingen enkel process, inte heller helt och hållet smärtfri, för jag tyckte att så fort jag landade i mig själv så gjorde det ont. Nya lager på min mentala och fysiska inre ”lök” dök upp och skulle skalas av. Många var de gånger jag bara ville fly, ”säga upp mig”, ta den enkla vägen ut… tillbaka.

Men så fanns där människor som trodde på mig. Som såg mig. Som hejade på mig. Medan andra protesterade vilt mot min förändring kom det in nya människor i mitt liv som gav mig det jag behövde. Beröm. Käftsmällar. Sårbarhet. Hjälp. Utmaningar. Raka rör. Sanningar. Och jag visste. Om jag ville förbli oberoende av min rädsla var jag tvungen att omfamna den, göra den till min bästa vän och gå igenom det jag behövde för att syna mina bluffar, lyfta blicken och höja mig över det spel jag inte längre ville vara en pjäs i.

Att stå upp för den jag är är något av det bästa, mest smärtsamma och slitsamma jag gjort.

Med rädslan flåsande i nacken tog jag tag i svåra beslut, ohållbara relationer, dysfunktionella och direkt destruktiva beteenden för att steg för steg karva mig in i min kärna, där jag fick fatt i det friska och kunde börja bygga det liv jag idag står stadigt förankrad i.

Tack vare panikångesten vet jag idag vem jag är, och vill vara

Dörren till frihet är förankringen i din innersta kärna som ger dig förmåga att stå balanserad mitt i livet och oavsett vad som händer. Det gör dig oberoende av andra och stärker din förmåga att hantera utmaningar, händelser, människor och relationer, inklusive dig själv, så som vi är här på jorden för att göra.

Det är liksom det som är, livet.

sign300 x